120 minuter klassiker
Iron Maiden får 32 000 människor att äta ur deras händer – och skrika girigt efter dessert
Man blir ju stundtals lite mållös.
Som när draperiet faller strax innan Winston Churchills klassiska intro, som när ”Rime of the ancient mariner” når sitt böljande mittparti, som när publiken skriker så mycket att Bruce Dickinson kommer av sig mitt i hyllningstalet till Sverige.
En ytterligare stegring är dock önskvärd.
Den förutsätter jag kommer nästa lördag.
Blicken dras nästan omedvetet hela tiden mot högerflanken. Där håller Janick Gers hov, viker benet upp på en hög högtalarlåda, dansar piruetter, spelar med gitarren i luften.
Iron Maidens färskaste medlem får ofta klä skott för sitt överspelande manér, men som komplement till sexsträngkollegan Dave Murrays mer tillbakalutande spelstil är han ständigt underhållande och rapp.
Sjunger trots sjukdom
Detta sagt är scenens hårt arbetande hjälte dock en annan. Frontmannen Bruce Dickinson insjuknade i influensa efter fredagens spelning i spanska Mérida, men sjunger ändå med en styrka som kan förflytta berg och anlägga nya sjöar. Snart 50 år uppträder han med en vigör som hälften så unga kolleger inte orkar med och äger uttrycken, vare sig det handlar om dramatiken i centralnumret ”Rime of the ancient mariner” eller de hetsande tiraderna i ”The trooper”. I sanning imponerande.
Men så är det också tydligt hur bra
Iron Maiden
trivs på svensk mark. Det brukar innebära en skärpning på alla plan, en vässning av formationerna som visar upp gruppen från sin absolut bästa sida.
Så är emellertid bara delvis fallet i kväll.
Blöt fläck på läktaren
Sextetten får över 32 000 människor att äta ur deras händer och sedan girigt skrika efter dessert när en stomme byggs runt klassiska ”Live after death”. Det är klassiker, klassiker och åter klassiker i 120 minuter.
Det räcker för att få publiken att bryta mot gällande decibellagar och det räcker för att jag ska ligga som en blöt fläck på läktaren höger som scenen under världens bästa ”Hallowed be thy name”.
Men jag blir ändå inte av med känslan av att bandet kan prestera mer. Cementera den där magin jag skrev om i gårdagens krönika spelningen igenom. Förvandla mig till en medgörlig vattenpöl från första ton till sista.
Upp till bevis i Göteborg, tack.
——————————————-
SÅ BRA VAR KONSERTEN
– LÅT FÖR LÅT
”Aces high”
Bomber och granater – det här är en inledning som heter duga en lite skrovlig sångare till trots.
”2 minutes to midnight”
”Scream for me Stockholm”, manar frontmannen. Gissa vad som då händer? Refrängen lyfts fram av 32 151 strupar men kan levereras vassare än så här.
”Revelations”
Absolut inget att fälla silvertårar över. Den Aleister Crowley-inspirerade ”Piece of mind”-pärlan är en uppenbarelse i sig.
”The trooper”
Union Jack vajar såväl från Stadions västra torn som på scenen. En förbannad livefavorit sitter i ryggmärgen och får som alltid pulsen att öka.
”The number of the beast”
Six! Six! Six! Titelspåret från gruppens mest populära album är söndernött som fjolårets festivalstrumpor, men gosse vad bra det gör sig mot en kuliss av eld.
”Wasted years”
”Somewhere in time” besöks i Adrian Smiths låt om hemlängtan under ”World slavery”-turnén. Relativt kort, relativt enkel men mycket effektiv.
”Can I play with madness”
Godbiten från ”Seventh son of a seventh son” går att skärpa till ytterligare ett snäpp. Det vet jag.
”Rime of the ancient mariner”
Episk, majestätisk och knarrig som en gammal skeppare.
Kolossen glider fram på ett hav av rök och är nästan omänskligt mäktig.
”Powerslave”
Fy farao, så bra. Horus dansar i kulissen, Dickinson har ryslig fågelmask och Steve Harris bas smattrar över skymningslandet.
”Heaven can wait”
Oh oh oh-partiet skulle kunna användas som illustration till ordet ”allsång” i Nationalencyklopedin. Överlyckliga fans får hoppa, sjunga och leva om på scenen.
”Run to the hills”
På skiva kan jag knappt lyssna på den, live är den som om en buffelhjord drar fram över Östermalm.
”Fear of the dark”
Läsarnas favoritlåt är … bara … åh … så … vacker och giftig.
”Iron Maiden”
En bandagerad Eddie spränger kulissen i denna punkiga urladdning som i vanlig ordning signalerar slutet på huvudsetet.
Extranummer:
”Moonchild”
Sverige begriper bättre det som premiärpubliken i Italien inte gjorde; nyuppväckta ”Seventh son of a seventh son”-inledningen är en pärla som gjord för att ställa ut i en glasmonter.
”The clairvoyant”
Snyggt gnistregn när cyborg-Eddie gör entré på scenen, annars blir en av mina klara favoriter lite av ett antiklimax. Måste definitivt fixas till Ullevi.
”Hallowed be thy name”
I min recension av ”Live after death”-dvd:n kallade jag den där aktuella tagningen för den ultimata. Snicksnack. Klockan 22.42 den 16 juli 2008 finns det inget större, vackrare eller bättre än det här.
Aftonbladet:
Mattias Kling
november 16, 2009
|
Posted by djrov
Categories: Datorer, Konserter, Musik, webbläsare
| 
Tags: FRA, hack, hi res, hives, Internet, Konserter, monster magnet, Musik, online, The Bronx, webbläsare
|
Inga kommentarer
Senaste kommentarer